mañana mañana

Nu är det jullov!!! Har dock en uppgift kvar att göra som skulle lämnats in igår. Men men... Jag tänkte göra den imorgon. Jag ska jämföra Beckets "I väntan på Godot" med Kristina Lugns "Idlaflickorna" och Pär Lagerkvists "Himlens hemlighet". 

Vem är Godot? Vad väntar de på? Vad representerar karaktärerna? Står karaktärerna som väntar i alla pjäserna egentligen för hela mänskligheten? Är Godot Gud, döden, Djävulen, livet? etc...

Det är kul att analysera sönder saker. Man kan bli lite galen också, av att läsa expressionistiska texter. Inget  är vad det ser ut att vara och alla representerar egentligen något mycket större. Det är stora, dramatiska känslor och existentiella frågor som är det viktiga. Inget jävla "vi vill visa allting så enkelt och naturligt som möjligt" som de där jävla naturalisterna. Nej det ska vara LIVET, DÖDEN, VEM ÄR JAG? VAD GÖR JAG HÄR? ÄR JAG ENS HÄR? ÄR JAG ENS ETT JAG? VEM ÄR DU? VAD ÄR DET VIKTIGA? FINNS DET ETT IMORGON?

Sen ska vi inte ens börja snacka om absurdismen där allt bara suger och är helt meningslöst och dvärgar springer runt och letar mask och folk får sina huvuden avhuggna lite här och där... 

Jag ska iallafall inte vänta på Godot. Jag tänker skapa mitt eget öde och sluta vara så jävla lat. Jag ska försöka njuta så mycket jag bara kan av min hatt och sko istället för att leta i den efter något svar (läs/se i väntan på Godot så fattar ni).

Och nu några som knäcker:

Kristina Lugn knäcker.

Jesper Waldersten knäcker.

Ruben Östlund knäcker.

Nour El-Refai knäcker.

Dessa namn hade inte fått komma med i min lista om jag inte verkligen verkligen tyckte om dem. Det är alltså inte på grund av att skapa en image eller för att namedropa som jag säger att jag tycker om dem. Jag gillar dem verkligen på var sitt sätt. Jag upptäckte häromdan att jag inte kunde svara på frågan om vem som var min idol. Men dessa är nog lite av mina idoler.

Lugn för sina texter och sitt sköna sätt. Hon leker med orden och berör stora teman som vardag, genus och annat spännande på ett helt underbart och poetiskt sätt vilket får mig att vilja skriva mer och mer.

Ruben Östlund för sina sätt att göra filmer (har bara sett "Gitarrmongot" och trailern till "De ofrivilliga men jag verkligen ÄLSKAR det jag sett, han inspirerar mig som fan). Alla hans karaktärer verkar vara helt ärliga vilket gör att man knappt märker att det är en film man tittar på. Alla är så enkla och samtidigt så komplexa i sitt sätt att vara (oj vad pretentiös jag låter). Kameran experimenteras med på ett jävligt bra sätt och man märker verkligen hur han vågar göra något som ingen annan gör. Han får mig att vilja göra mer film.

Jesper Waldersten för sina texter och  illustrationer. Han gör allt så enkelt och så bra. Han kan med en mening vara politisk, livsbejakande, ångestladdad, vardaglig, sjuk i huvudet, kärleksfull och sjukt rolig.

Nour El-Refai för att hon är så jävla rolig och skön. Självklart också för sitt politiska engagemang. Hon är genusmedveten och låter ingen sätta sig på henne i bla debattprogram. Jag vill bara ha långa samtal med henne. Hon är också jävligt naturlig när hon står på scen. Inget skådespelande alltså. Hon knäcker!

Oj, jag tänkte inte ens på att det blev två killar och två tjejer som fick vara med i listan. Jag 

är så jävla PK så jag får rysningar. Nu ska jag gå vidare med den här dagen. Men jag tänker inte plugga. Det sparar jag till imorgon.

Puss