tävlingen

Jag gick i mellanstadiet och det var gympalektion. Som vanligt var vi uppdelade i killar och tjejer, självklart inte av läraren utan av våra egna viljor och oviljor. Ingen minns nog den här gympalektionen utom jag. Eller, hela lektionen minns jag inte, bara slutet.

Vi var som sagt uppdelade och snackade skit i våra könsrelaterade grupper. De flesta i alla fall. E stod mest för sig själv och såg ful ut. Hon var ganska, eller nja, väldigt mobbad. Vissa vänner hade hon, men hon sög verkligen på gympan. Några hade t ex garvat åt henne för att hon grät efter att hon fått en sån där mjuk röd boll på sig. Inte tydligt, utan bakom hennes rygg. Inte för att det lär stoppat henne från att märka hånandet. Ingen gjorde stora saker, alla gjorde små och vissa ingenting. Men hon mådde inte bra (vilket skulle bekräftas av läraren i ett senare tillfälle). Men nu var det som sagt gympa.

När läraren blåst i visselpipan var det dags för oss att lyssna. Hon sa att vi skulle köra en snabb men väldigt spännande tävling. De fyra väggarna var uppdelade i siffrorna ett till fyra och läraren skulle genom att studsa en basketboll mot marken visa oss vilken vägg vi skulle springa till. Den som kom sist åkte ut. Vi var alla uppradade mot vägg nummer ett innan vi började. Blickarna hårt riktade mot den ganska stora basketbollen. Sen började läraren studsa och vi började kuta.

De första som åkte var ganska duktiga annars. Men de var inte särskilt snabbtänkta och kvicka som vi andra som hade koncentrationen på topp. Hjärtat och adrenalinet pumpade i mig i takt med att folk åkte. Fortare och fortare gick det och bollen blev som en slags allsmäktig domare. Det var som att det var bollen som bestämde vägg och inte läraren. Det var en sån där lite coolare basketboll som var mörkbrun och läderaktig och inte en fjantig orange och gummidoftande basketboll.

Plötsligt började de som åkt ut att skrika. De hade börjat heja på oss som var kvar. Först trodde jag att alla hejade på olika kompisar som de någorlunda slumpartat valt ut. Men när jag tittade dit märkte jag hur ett mönster skapats bland de som åkt ut.

Killarna stod till höger och skrek på oss killar som var kvar att vi, precis som vi brukade göra, måste vinna även den här gympatävlingen. Tjejerna stod till vänster och skrek precis lika högt på tjejerna som var kvar. Vilket jävla liv det var i salen. Killarna mot tjejerna. Vi som var kvar fortsatte att kuta för att så snabbt som möjligt nudda den väggen som bollen valt ut. Och fler och fler åkte ut för att istället heja på oss som var kvar och sprang, allt snabbare och snabbare. Men efter en stund förändrade hejandet. De andra ropade inte bara ord som “heja” och “kom igen” längre, de ropade namn. De ropade mitt namn. Mitt och E:s namn.

Jag hade, som några andra, precis börjat i klassen. Jag hade flyttat från skolan i Hagalund för att få börja i den här och var som sagt någorlunda ny. Det hade gått ganska bra hittills men jag hade inte riktigt blivit mottagen av hela gruppen. Några få bekräftelser på att jag inte var helt dum i huvudet hade jag fått av två, tre stycken. Men jag hade inte hunnit bli en i gänget. Men nu hade jag min chans.

Det var bara jag och E kvar vid vägg nummer två. Och det hade blivit helt knäpptyst i salen. Alla killar räknade med mig och alla tjejer med henne. Jag hade aldrig känt så förut. I Hagalund var jag ingen. I mitt basketlag var jag en bänkvärmare och på simningen var jag kanske tre år äldre än alla andra och ändå inte bäst. Det här skulle även kunna vara ett steg i rätt riktning för att få en hel drös nya vänner. Om jag inte gjorde dem besvikna. Men E ville inte heller svika. Hon skulle, för en gångs skull, känna sig mindre mobbad. Rent utav populär.

Läraren höll basketbollen stadigt i sina händer. En lång stund gick innan hon studsade bollen, och vi räknade. En studs. Med blickarna fästade på bollen väntade vi på nästa studs. Och vi stod blickstilla. Sedan kollade jag upp på lärarens ansikte. Hon log och hade tagit ett fast grepp om bollen. Hon tänkte inte släppa taget om den igen. Hennes leende bekräftade att hon inte skulle studsa bollen igen. Hon hade valt väggen som var betydligt närmare E än mig och hennes leende visade något mer, att hon ville att tjejerna skulle vinna. Jag skulle bli tvungen att springa förbi E för att komma till målet. Så jag började att kuta. Men E stod kvar och hade inte förstått hur nära målet hon var, så hon började alldeles för sent.

Sen hördes skriken, eller snarare vrålen. Killarna började springa emot mig och jag var en hjälte. De tog tag i mig och kastade upp mig i luften. Säkert inte så högt men det kändes som att de kastade mig flera meter upp i luften. Sen skrek de mitt namn i takt, högre och högre. Jag var en av de lyckligaste människorna på jorden då.

Den här historien har ingen sensmoral. Det är bara ett minne jag har och som jag har analyserat några gånger i mitt huvud såhär på senare dagar. Det är en av mina riktigt lyckliga ögonblick i mitt liv. Jag skrev ner det i min dagbok till och med och det var YTTERST få grejer som skrevs i min dagbok. Kanske en sak om året eller så. Självklart skrev jag inte allt om E då utan jag bara nämnde henne i förbifarten. Men det är även ett av de tydligaste minnen jag har.

Nu ska jag dricka lite mer chokladhavremjölk och titta på ännu ett avsnitt av Weeds.

Puss