Hakuna matata

Här sitter man nu, långt ifrån det mesta och de flesta, i mitt nya hem i Hjulsta. Och nu har även jag börjat blogga. Hur blev det så? Jo, tackar som frågar, jag borde nämligen plugga och det finns ingenting som får mig att vilja göra en massa andra saker (som att blogga) lika mycket som behövaplugga-syndromet.

Vi har så jävla mycket i våra huvuden och vi kan göra så himla mycket utav det och det i sin tur är så JÄVLA stressigt!

Hela mitt liv har jag levt efter detlösersig-principen och jag tror fan att jag fortfarande gör det. Men jag har glömt något. Något försvann häromdagen och jag har ingen aning om var det är någonstans. Jag tror att det jag tappade bort var ganska viktigt för jag verkar inte fungera så där jätte bra utan det. Men jag har ingen aning om vad det var. 

Annars är jag ganska lycklig ändå eftersom jag vet att det löser sig. Och om du, precis som jag, tappat bort någonting så kanske vi kan träffas och lånbyta varandras ting. Jag kanske har något som liknar det du tappat bort och du kanske har det som liknar mitt. Men du får bara LÅNbyta för jag vill ha tillbaka det som är mitt för när det kommer till vissa ting är jag den största egoist som finns.

Fan vad medveten man ska vara hela tiden. Nu så tänker jag: “jag borde inte publicera det här inlägget, klockan är tjugo över midnatt, jag är trött och jag har skrivit en ganska töntig text.” Men nu skiter jag i allt vad det heter medvetande och publicerar det ändå. Eller det borde kanske kallas skämsmedvetandet. För det är det där jag skäms för som är käppen i hjulet och inte det jag är medveten om. Våga vara klyschig, dramatisk, töntig och tillochmed pretentiös emellanåt! Jag publicerar detta inlägg (inklusive rubriken) i alla dessa tre egenskapers namn!

Puss